Universalmänniska eller specialisering?

2023-02-27

Människohjärnan, ehuru innesluten i ett kranium, som kan vila i ett barns hand, är en värld, vars av otaliga hemligheter uppfyllda rymder ännu icke kunnat uppmätas och genomforskas av vetenskapen. Där letas flitigt och där letas skarpsinnigt. Tid efter annan göras märkliga och, som det vill synas, framtidsdigra upptäckter. Och likväl – ju längre de upptäcktsresande hinna, dess mer avlägset skönja de målet.

Ett var dock redan tydligt av hävdernas vittnesbörd och daglig erfarenhet: att människorasernas och inom dem individernas hjärnkapacitet är ganska olika. Ett annat är också tydligt: att en harmonisk utbildning – en sådan som gymnastiken vill och kan giva åt människokroppens muskelsystem – aldrig eller nästan aldrig kommer en mänsklig hjärna till del. Redan arbetsfördelningen i vårt samhälle reser hinder däremot. För en fabriksarbetare, som under större delen av sitt liv har föga annat att göra än smörja maskinerna, eller för en urarbetare, som från morgon till kväll har att fila en och samma smådel av ett fickur, måste den gymnastik, hans hjärna får genom aktgivande på detta arbete, vara särdeles trångt begränsad. Detsamma kan sägas om vetenskapsmannen, särskilt på den beskrivande naturkunskapens fält, när hans verksamhet är inskränkt till ett trångt fackområde, och den summa av aktiv energi, varöver hans hjärna förfogar, ej är större, än att den måste förbrukas därinom. Hela provinser inom hans föreställnings- och tankevärld få då ligga ouppodlade för en täppas skull. Ytterst sällan är denna energi så stor, att vidsträckta delar av hjärnans värld kunna göras fruktbara, och tillika så intensiv och lättrörlig, att den kan samla sig på vilken punkt som helst av detta vidsträckta område. En hjärna med dessa egenskaper låg inom Leonardo da Vincis huvudskål.

Leonardo da Vinci var filosof, matematiker, fysiker, geolog, metallurg, botaniker, anatom, ingenjör, musiker, improviserande skald, arkitekt, bildhuggare och målare. Hans yttre motsvarade hans inre. Han var till kroppskrafterna en jätte, fullkomlig till alla lemmar, som en grekisk bildstod kan vara det. Hade han levat i de gamle hellenernas tid, kunde han uppträtt och segrat i de olympiska spelen. Den skönhet, för vilken han var omtalad, trivdes hos honom in i hans ålderdom.

Om vi icke med visshet kände, att en sådan man levat, skulle vi kanske förneka hans möjlighet, vi som leva i en långt driven arbetsfördelningstid. Denna har sina lätt insedda fördelar. Den är varje fall ägnad att åstadkomma en storproduktion av småsaker. Dess olägenheter falla ännu icke i ögonen på de fleste. Eftervärlden, som skall lida av dem, tillkommer det att döma dem.

Nej, alla kan inte vara universalgenier, som da Vinci, men alla kan försöka vara universalmänniskor.

Texten ovan är inledningen på Viktor Rydbergs uppsats ”Leonardo da Vinci – En underbar man”, som kan läsas i vår utgåva av Varia eller som e-singel.

© Mimer bokförlag