Svipdags dramatiska äventyr


Efter läsningen av Fädernas gudasaga är de båda alvsmederna Valand (upprorisk mot asagudarna) och Svipdag (delvis försonande kraft med samma gudar) något av det man minns tydligast. Kanske därför att det är kring dessa två som Rydberg spinner själva huvudintrigen. Och så verkar det ha varit även förr i världen, på tiden då verket var som mest inflytelserikt. Hjalmar Söderberg berättar dråpligt och humoristiskt följande i texten SVIPDAGARNA (1910), som hittas i samlingen Varia av samme författare:

En afton träffade jag på Café Luitpold i München en resande landsman, som hade med sig Strindbergs ”Tal till svenska nationen”. Då han gick glömde han den kvar i den röda schaggsoffan. Jag kastade mig girigt över dyrgripen. Jag vill inte påstå att läsningen beredde mig någon desillusion; boken var ungefär sådan som jag hade väntat. Då Fichte för cirka hundra år sedan skrev sina ”Tal till den tyska nationen”, hade han ett och annat att säga, som verkligen angick den tyska nationen. Jag vet inte om det möjligen är för kontrastverkans skull som Strindberg har annekterat den berömda Fichteska titeln; i så fall är det ett lyckligt grepp. Hans ”Tal till svenska nationen” visade sig – som jag hade väntat – bestå i en oavbruten jämmer och veklagan över hans konkurrenters orättvisa framgångar. En får Nobelpris, en annan blir hedersdoktor, en tredje kommer in i Akademien, en fjärde blev professor i litteraturhistoria och dog helt plötsligt innan Strindberg ännu hunnit skälla ut honom som han tänkt – den skadan måste tas igen! Och ”svenska folket” skall vara domare och vittne! Vad: om Strindberg på en ledig stund skulle ta och läsa om den lilla biten om ”Svenska folket” i Nya riket. Kanske kunde den gamle Strindberg ha något att lära av den unge Strindberg – den unge Strindberg, av vilken vi andra ha lärt så mycket. Vad vi ha lärt av den gamle, det tala vi helst tyst om… Men nog om det. Egentligen var det en historia jag ville berätta. Strindberg lider inte bara av Heidenstams och Levertins och de andras framgångar; han lider också av Axel Klinckowströms. Och det tycker jag går för långt! Han vrider sig av smärta och raseri över att Klinckowström för ett par år sedan fick Svenska akademiens stora pris för en teaterpjäs på vers om Olof Trätälja. Han har uppfattat detta pris som en personlig förolämpning mot sig. Men om det i någon mån kan lugna Strindberg – ty allting blir lättare att bära när man förstår – så är jag i tillfälle att upplysa, varför Klinckowström fick detta pris. Jag vill inte låta påskina, att jag har något formligt uppdrag därtill av Akademien; jag gör det fullkomligt frivilligt. Jag tror mig med full visshet våga påstå, att Akademien, då den gav Klinckowström priset, alldeles icke lät sig ledas av något begär att förfördela Strindberg; men att Akademien däremot icke kunde undgå att i någon mån påverkas av ett i och för sig vackert och ädelt begär att sent omsider gottgöra en gammal oförrätt mot Klinckowström, eller kanske rättare ett gammalt misstag. Har Strindberg verkligen aldrig hört historien om de båda Svipdagarna? Klinckowström skrev en gång i blomman av sin ungdom ett stort poem om en viss Svipdag – jag anar inte vem Svipdag var – och sände in det till Akademien. (Han var nämligen i den ekonomiska ställning, att han hade råd att vänta ett halvår på utbytet av sitt arbete. När vi andra hade skrivit något, gick det naturligtvis ögonblickligen i trycket, och honoraret lyftes ögonblickligen, om det inte var lyft i förskott… Därav kommer det sig att Akademien så gott som aldrig får andra poem till bedömande än sådana som ingen förläggare eller tidningsredaktör velat ha. Och därav är åter följden den, att Akademien för att då och då kunna dela ut ett pris, är helt enkelt av den bittraste nöd tvungen att vid sina prisbelöningar anlägga en mycket blygsam måttstock. (Den saken tycks Strindberg inte ha tänkt på.) Förlåt parentesen! Klinckan sände alltså in sin Svipdag till Akademien någon skimrande vårdag något år i början av nittitalet. Ljusa förhoppningar omfladdrade som små amoriner det tunga postpaketet. Klinckowström råkade vara litet bekant med Viktor Rydberg. Och Viktor Rydberg hade på något vis fått nys om att Klinckowström hade skrivit ett poem om Svipdag; han läste därför poemet med det lilla plus av intresse och välvilja, som följer av personlig bekantskap; och vid ett sammanträffande med den unge skalden råkade han – oförsiktigt, mycket oförsiktigt! – undfalla sig en liten antydan om att det kanske rent av kunde bli fråga om ett litet andra pris… Den unge skalden lyckades med hjälp av sitt skägg – redan på den tiden det längsta skägg i Stockholm – dölja sina blandade känslor – blandningen av bitter missräkning, ty han hade naturligtvis hoppats på stora priset, och av vild segerglädje över att det i alla fall skulle bli ett pris! En guldmedalj, ett diplom! Ha! Men annorlunda stod det skrivet i stjärnorna. Till det sammanträde i Skeppsbron 18, där prisfrågan skulle avgöras, kom Viktor Rydberg verkligen in från Djursholm – vad han annars sällan lär ha gjort. Men han var en arbetets son, och han var trött. Och då sekreteraren med sin sömngivande röst, som lär ha verkat säkrare än opium och kloral, började läsa upp poem efter poem, vers efter vers, pekoral efter pekoral, föll han nästan ögonblickligen i oskuldens djupa sömn. Efter en stund blev han väckt av Sander, som satt bredvid honom. (”Sander betyder gös”, brukade Snoilsky säga, men det är en annan historia …) Sander gav honom en mild knuff med armbågen.– Vad är det? frågade Rydberg.– Vad tycker du om det där han nu läste opp? frågade Sander. Viktor Rydberg gnuggade sig i ögonen:– Jag hörde inte så noga på, sade han. – Det var synd, svarade Sander. För det var ett ovanligt blomstrande pekoral. Och det passade varken med din eller min mytologi. – Så, sade Rydberg, vad var det om?– Det var något om Svipdag, svarade Sander. – Svipdag? Men det poemet har jag läst! Och det är mycket bra och är precis efter min mytologi! Och Viktor Rydberg bad om ordet och höll ett litet anförande, vari han sade det som han hade tänkt säga om Svipdag, framhöll poemets förtjänster, gled med varsam hand över dess svagheter och slutade med att föreslå ett andra pris Förslaget mötte intet nämnvärt motstånd. De andra äldre herrarna hade inte heller ”hört så noga på”. Svipdag fick andra pris, och Viktor Rydberg for hem till Djursholm med gott samvete. Men o ve och förbannelse! O satan och helvete! O slumpens grymma lek, o ödets oberäkneliga kastrull! Den Svipdag, som sekreteraren nyss hade läst upp och som på Viktor Rydbergs rekommendation hade fått andra priset, var inte Klinckowströms Svipdag. Den var av en annan skald, som oberoende av Klinckowström hade gått av och an på sin kammare och också han drömt om Svipdag, grubblat över Svipdag, diktat om Svipdag. Och det var hans poem, som nu hade fått pris. Det var Oskar Bensows Svipdag. Senare upplästes Klinckowströms Svipdag. Den fick nöja sig med ett skymfligt hedersomnämnande. Den bättre välsignelsen var redan bortgiven. Isak kunde inte ta tillbaka den välsignelse, som han av misstag givit åt Jakob, för att ge den åt Esau. Det stod inte i hans makt. Man kan tänka sig Klinckowströms berättigade grämelse och raseri. Det är något som jag tror att Strindberg har goda förutsättningar att förstå. Man kan också tänka sig Oskar Bensows känslor, när det småningom började dunsta ut att hans andra pris egentligen berodde på ett misstag… Och det värsta var, att när bägge Svipdagarna något senare kommo ut i tryck, var det uppenbart för envar (d. v. s. för de få som av någon löjlig slump råkade läsa dem) att det måste vara ett misstag. Det kunde naturligtvis inte undvikas att bägge Svipdagsskalderna en tid tittade lite snett på varandra. Slutet blev att de kommo överens att fara ut till Djursholm och avfordra Viktor Rydberg en förklaring. Då förhandlingarna skulle börja, drog Klinckowström upp en modern browning och lade den framför sig på bordet. Bensow drog fram en revolver av något billigare typ och lade den på bordet. Viktor Rydberg betraktade skjutvapnen med intresserad förvåning. – Jaså, sade han, är det på det viset? Varpå han gick in i ett annat rum och hämtade sin gamla fäderneärvda ryttarpistol och lade den framför sig på bordet. – Nu kan vi börja! sade han. Hur Viktor Rydberg sedan utredde saken har jag glömt, men naturligtvis blev det punsch och toddy och frid och försoning. Nu hemställer jag till Strindberg, om han inte finner det rättvist och billigt, att Akademien senare begagnade ett lämpligt tillfälle att ge Klinckowström en liten upprättelse? Jag hör i andanom Strindbergs svar:– Men när får jag upprättelse för de tusentals bovstreck och förföljelser jag varit utsatt för? Vi böra hoppas att Strindberg får upprättelse i himlen, om inte förr. Han tror ju på himlen. Varför bråkar han då så förbaskat med de dumma jordiska tingen?

Undertecknad tillhör nu en av dem som ”av någon löjlig slump råkade läsa dem”, det är Oscar Bensows version, den som enligt Söderberg oförtjänt fick priset (Klinkans version har jag inte hittat). Enligt mitt tycke är det dock långt ifrån oävet och jag laddar upp filen för den som själv vill läsa.

Svipdag och Fröja, av John Bauer

En annan som skrev med Rydberg som förebild och inspiration var barnboksförfattarinnan Anna Maria Roos. Det framgår tydligt av hennes förord till boken Lekar och sagospel, där den andra avdelningen helt och hållet berör det fornnordiska och de två centrala dramerna handlar om Svipdag. Dessa dramer går utmärkt att läsa med behållning även för vuxna. Det ena heter Svipdag vinner Fröja och det andra Svipdags övermod. Klicka på länkarna för faksimil-versioner i PDF-format.

Sammantaget kastar dessa tre dramatiseringar nytt ljus på och levandegör Svipdag-legenden.