Singoalla


2021-03-01

Våren är snart här, och vi bjuder på ett smakprov svensk naturromantik och litteraturklassiker.


När denna berättelse börjar, var Erland sjutton år, en stark och fager sven, skicklig i många idrotter, boksynt även, ofta gladlynt, stundom grubblande, snar att vredgas, snar att gottgöra, yngling i somligt, barn i annat.

Herr Gudmund Ulvsax var änkeman och ägde en blåögd dotter, Helena. Riddar Bengt och herr Gudmund menade, att de unga voro bestämda för varandra. Båda voro de enda barnen, och egendomarne lågo så, som om de borde slås ihop. Och då fru Elfrida var av samma tanke, överenskommo fäderna, att Erland och Helena skulle om några år varda äkta makar. Ännu voro de skygga i varandras sällskap. Men allt har sin tid. Kärleken sin.

Så hände en sommardag, att Erland återvände från en jakt.

Överst på en kulle i skogen växte en gran, ung och smärt, men högre än alla omgivande träd. Hennes topp syntes från slottsfönstren över den kringliggande skogen, och när hon tecknade sig mot en röd aftonhimmel, var det, som om hon längtande skådade ut i världen och önskade sig fjärran till palmernas land.

Nedanför kullen sorlade en bäck över sand och kiselstenar på sin väg till sjön. Bäcken hade längre in i skogen en bråkig vandring mellan mosslupna stenar och hundraåriga trädrötter, men här utbredde sig hans stränder till en gräsmatta, där blå, vita och röda blommor prunkade. Här satt Erland ofta, glad åt furusus och enslighet; hit ställde han även nu sina steg för att dricka av bäckens friska vatten. Käck och Grip, de båda hundarne, följde honom.

Hunnen upp till kullens topp stannade han förundrad, ty nedanför skådade han något ovanligt. Där satt vid bäcken en flicka. Han såg ej hennes ansikte, ty hon blickade icke åt honom, men han såg kolsvarta lockar, gjutna över blottade skuldror och över en mörk dräkt, sirad med mångfärgade band. Flickan doppade än den ena än den andra nakna foten i bäcken. Hon fröjdades visst åt svalkan, kanske ock åt vattenbubblorna, som föddes av denna lek. Och hon började nu sjunga med gäll, välljudande röst, som fick gensång borta i skogen.

Vem var hon? En bygdens dotter var hon icke, det märkte Erland av hennes later, klädsel, sång, som lät helt annorlunda än de visor nejdens flickor sjöngo, när de sökte boskapen i vildmarken. Vem var hon då? Kanske en älva eller en förtrollad prinsessa. Tyst och undrande stod Erland på kullen, och han kände i sitt hjärta något hemligt, oförklarligt, hemskt och ändå lockande.

Men Käck och Grip fäste ilskna ögon på flickan och morrade argt. Och medan Erland stod fördjupad i åskådning och tankar, rusade Grip nedför kullen, som om han velat slita den okända i stycken.

Då märkte Erland hennes fara och kallade hunden tillbaka. Men innan det skett, hade flickan brådsnabbt vänt sig om, rest sig upp och, just som hunden borrade vassa tänder i hennes klänning, stuckit en dolk i hans hals. Med ett stycke av klänningen mellan tänderna tumlade Grip till hennes fötter.

Erlands ögon flammade av vrede, då han såg sin trogne Grips ofärd, och han ropade, i det han gick fram med hastiga steg:

– Vem är du, som vågat detta?

Men flickan såg med stora, svarta, blixtrande ögon på den blonde herresonen, hennes bruna kinder voro färgade av hög rodnad, läpparne darrade, och hon svängde den bloddrypande dolken, så att de röda pärlbanden kring de nakna armarne skramlade:

– Vill du kanske döda mig? sporde hon i häftig ton, som hade främmande brytning.

Och hon höjde dolken till försvar mot den andra hunden, som ville rusa på henne.

Erland manade Käck att lägga sig, och då denne icke genast aktade sin herres röst, gav han besten med bågen ett slag, så att han tjutande drog sig tillbaka.

Gossens och flickans ögon möttes. Det var å ömse sidor trotsiga blickar. Men huru det nu var, drog sig flickans mun till ett leende.

– Jag är icke rädd för dig, sade hon och kastade dolken, så att han vinande skar luften och fastnade med udden i ett träd.

Erlands vrede övergick i undran och nyfikenhet.

– Du är en ovanlig flicka – men illa vore det, om jag ej i manliga idrotter kunde tävla med en kvinna.

Han drog sin jaktkniv ur slidan och kastade honom mot samma träd. Kniven inträngde bredvid dolken i trädet, men så djupt, att halva bladet doldes i bast och bark.

Han gick till trädet och lösryckte bägge vapnen, sköljde dolken i bäcken och återlämnade den till ägarinnan.

– Du är en vacker flicka, sade han, men mycket ovanlig… Vill du, tillade han betänksamt, att jag skall döda den andra hunden, eftersom han är ond på dig?

– Nej, svarade flickan och stack dolken i slidan, som hon bar i ett bälte, hunden är oskyldig, ty de djuren äro sådana, som deras herrar vilja, att de skola vara. Men du själv måste vara en hård och elak pojke.

Och den okända lockade på Käck, som på en vink av sin herre nalkades henne krypande. Flickan smekte hans lurviga huvud.

– Förlåt mig, sade Erland, du har rätt: jag är hård och elak, men tro icke, att jag hetsade hunden. Jag ville dig intet ont.

– Jag vill tro dig. Hon såg med en djupare blick i Erlands ansikte. Bor du här i grannskapet?

– Ja.

– Farväl, sade flickan. Vi träffas visst icke mer. Hon var redan färdig att ila in i skogen, då Erland, vaknande ur en dröm, höjde sitt huvud och utbrast:

– Nej, nej, stanna!

Han sade detta med sådan ton, att den okända vände sig om.

– Låt mig veta, vad du heter, sade gossen och tog hennes hand.

– Du är nyfiken.

– Nej, jag bryr mig icke om ditt namn, om du endast vill säga mig, varifrån du är, och varför vi aldrig mer skola se varandra.

– Jag heter Singoalla, är kommen fjärran från och stannar ej å någon ort.

– Och vi träffas då aldrig mer?

– Vad bryr du dig om mig? I morgon har du glömt mig.

– Nej, jag glömmer dig aldrig.

I stället för att svara böjde sig Singoalla ned, plockade en röd blomma, kastade henne i bäcken och sprang in i skogen.

Erland stod ensam. Hans blick svävade efter den försvunna. Han stod så en stund, tyst, orörlig, drömmande. Äntligen väcktes han av Käcks tjut. Hunden såg på sin herre oroligt, ty han var ej van att se honom sådan. Men Erland kastade bågen på skuldran och gick långsamt uppför kullen.


Singoalla intog ett särskilt rum i Viktor Rydbergs hjärta. Den utgavs första gången 1857 i Aurora, en toalettkalender för år 1858, i Göteborg. Av kalenderns 184 sidor lyckades Rydberg fylla 136; från början var »novellen» endast avsedd att uppta några stycken. Vi kan av det ana att Singoallas tillblivelse var någorlunda spontan, en nödvändig skapelse ur skaldens andliga gömmor, som när den väl påbörjats inte ville låta sig hindras eller formas. Rydberg skrev också i förordet till andra upplagan: »Med rätta älskar den stora allmänheten att se en väl inriden pegasus, känslig för varje minsta ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst är värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa mina ungdomliga utflykter, var sin egen herre: han fick föra mig vart han ville, och så bar det av in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål tedde sig med ovissa, svävande linjer.» Detta verk, hans »älsklingsbarn», skulle dock skrivas om tre gånger innan den häri återgivna texten var klar. Liksom en vuxen ofta ställer högre krav på ett älskat barn, ville Rydberg inte ge sin Singoalla ro. När berättelsen kommer ut som bok, 1865, är slutet avsevärt omarbetat. I den nästkommande upplagan, 1876, är det språket som har fått en genomgång. Rydberg vart under denna tid intresserad av det svenska språkets renhet från framförallt tyska låneord.

Någon gång i början av 1890-talet finns planer för en fjärde upplaga. I ett brev 1892 skrev han: »Hon är min ungdoms dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig för henne.» Hösten 1891 hade Rydberg frågat Carl Larsson om han ville illustrera boken. Larsson, som annars ville sluta med bokillustrationer, antog sig uppdraget med glädje. Han och författaren satt och språkade på en bättre krog i Göteborg: »Jo, det finns en bok skriven av mig som du nog aldrig har hört talas om. Den heter Singoalla. Den vill jag ha illustrerad av dig.» På hösten 1893 inleder Larsson arbetet, men det tas inte lättvindigt. Han reser till Småland för att studera landskapet, och modeller anlitas under en längre tid för Singoalla och Erland. Kostymerna ritas och sys av Karin Larsson. I september 1894 är det klart: »I morgon reser jag till Albert Bonnier med 25 de underbaraste teckningar till Singoalla.» »Alla är stora mästerverk.» Han anser det vara det bästa han gjort i illustrationsväg. Det blir också hans sista insats i genren. (Bilderna köptes in av Göteborgs konstmuseum.) Den fjärde upplagan ges nu ut. Det är textmässigt framförallt det första kapitlet som Rydberg har arbetat om.

Att inte Carl Larsson kände till Singoalla berodde inte på någon okunskap utan helt enkelt att boken inte var särskilt bekant vid denna tid. Det är ironiskt, att många av de verk, som Rydbergs rykte bars upp av under hans livstid, idag är tämligen okända, medan Singoalla fick liv på allvar först strax innan hans död och sedermera har blivit hans mest kända och lästa verk. Den fjärde upplagan blev bokens stora genombrott. Om det berodde på de vackra och till texten harmonierande teckningarna eller på Rydbergs vid det laget oerhört uppburna position är svårt att reda. Det var säkert en förening. Men reproduktionen av teckningarna var misslyckad i 1894 års upplaga. Bilderna hade blivit sotade, nedmörkade och nedkrympta, så att många detaljer och känslan försvunnit. Det är först i den mycket vackra storformatsutgåvan från 1904 som teckningarna kommer till sin fulla rätt.

Singoallas tidlösa motiv och avsiktslöshet anses vara orsakerna till dess popularitet. Men den är till sitt idéinnehåll minst lika komplex som många andra av Rydbergs verk. Ja, man anar här nästan kärnan i hela hans gärning. Det är bland annat konflikten mellan eller hellre föreningen, som är vad Rydberg vill och önskar, mellan det »upplysta och förnuftiga» och det »dunkla och mystiska», som boken kretsar kring på ett djupare plan. Men också den rena, oförstörda kärleken; kärlekshistorien är äkta och vacker och karaktärernas känsloliv tecknas med trovärdighet, framförallt Erlands, i vars öde man måste engagera sig. Så är det kärlekshistorien mellan Erland och Singoalla vi för alltid främst kommer förknippa med boken.

Boken gjordes till opera 1940 (musik av Gunnar de Frumerie) som blev framgångsrik. En svensk-fransk filmatisering från 1949 gillades också av publiken men fick dock blandat mottagande av kritikerna, trots stor budget och stjärnskådespelare, bland andra Edvin Adolphson och Viveca Lindfors, samt musik av Hugo Alfvén. Filmen spelades in i tre olika språkversioner: svenska, franska och engelska.

Mikael Mosesson

© Mimer bokförlag

Carl Larssons omslag från 1904 återskapat för vår e-boksutgåva.