Renässsans

2020-12-07

Ett utdrag ur Verner von Heidenstams klassiska essä, vilken uppdrog riktlinjerna för det litterära nittiotalet och kritiserade naturalismen:

Man skulle kunna parodiera naturalismen på följande sätt.

Naturalismen är en arbetskarl i blus. – Leve jämlikheten! ropar han. Det är en orättvisa, att ödet begåvar några med snillets privilegium och icke alla. Vi avsätta ödet. Vi besluta, att kvickhet, inbillningskraft, skönhetssinne och allt sådant där aristokratiskt djävulstyg är tecken på talanglöshet. Talang är arbete. Vilket dumhuvud som helst kan bli ett snille, bara han arbetar, bara han blir gesäll, bara han går omkring och iakttager samt noga skriver upp. Här sitta de där övermodiga gamla snillena i akademiska fåtöljer och beundras, och tillåta inte att några som ej äro födda snillen behandlas annat än som icke-snillen. Är det jämlikhet det? Halloh, kamrater! Vi skola inte blott behandla nya ämnen; även då vi sinsemellan tala om våra arbeten, skola vi använda en ny terminologi, nämlingen snickarskråets. Solitt arbete, omsorgsfullt utfört, bra gjort – se där uttryck, som vi skola använda och känna igen varann på. Allons travailler!

Man kan fortsätta denna parodiering på följande sätt.

Vad vill det här säga? Vi behöva skriftställare, som entusiasmera oss, så att vi taga tre steg framåt i stället för ett, icke glasögonsmän, icke torra iakttagare. Naturalism är konsten att kväva sin inbillningskraft och sin känsla, att aldrig säga en kvickhet, att aldrig bruka en belysande metafor, att med andra ord bringa några av människohjärnans yppersta verktyg i vanrykte. Äldre skolor förmådde hänrycka oss, denna ej. Författarnes beständiga iakttagande, beständiga sysslande med det vardagliga gör på oss endast intryck av studier. Antag, att den lovande författaren herr Fotografman iakttager t. ex. en gardeslöjtnant i Stockholm. Han iakttager dennes utseende, levnadsvanor och tankar. Slutligen tecknar herr Fotografman gardeslöjtnanten i en novell, som »vittnar om omsorgsfull iakttagelse». Nåväl, vi köpa ogärna nya böcker (det är allmänheten som talar), ty de äro så dyra för oss svenskar, som dagligen måste spendera så mycket på tom lyx, men vi låna herr Fotografmans nya bok av en vän, som lånat den av författaren själv. Vad få vi nu se i hans novell? Jo, vi få se höjden av konst, ty vi få se en verklighetsskildring. Vi få se ett referat över en gardeslöjtnants liv. Detta varken entusiasmerar eller förkrossar oss, men nu har ödet fogat så, att våra tre bröder och sex kusiner äro gardeslöjtnanter allihop. Till dem låna vi herr Fotografmans bok. Nu skall man höra på. Nu kommer kritiken. På första sidan upptäcka de, att författaren använder ordet träns i alldeles oriktig bemärkelse. På andra sidan finna de, att författaren, som tydligen själv icke är militär, lägger ord i en gardeslöjtnants mun, som denne aldrig brukar. Där står att gardeslöjtnanten frågade: »Vad sju tunnor tusan djävlar har den rödbruna hästen på bakleden?» – Så yttrar sig icke en gardeslöjtnant. Han nyttjar inte »tunnor» nu för tiden. Han säger inte djevlar med ä-ljud, när han är stockholmare. Och den rödbruna hästens bakled! När hörde man en gardeslöjtnant tala om den rödbruna hästens bakled? Hur kan en författare blamera sig till den grad? Skall det vara verklighetsskildring? Så här säger en gardeslöjtnant: »Vad djeveln har fuxen på hasen.» – Då vi nu från den yngste av våra kusiner återfå herr Fotografmans sönderlästa bok, göra vi ovilkorligt följande reflexion: dessa anmärkningar behöva ej förringa bokens konstvärde, alltså beror konstvärdet av något annat än blott fotografisk trohet.

Detta medgiver naturalisten, men ett sådant medgivande öppnar genast dörren för andra framställningssätt.

Vidare svarar han, att hans entusiasm röjer sig i hans kärlek till verkligheten, till sanningen och att hans aristokratiska konstnärskänsla framträder i hans stolta försmående av äldre skolors effektmedel. Lämnande allt vidare parodierande å sido, giva vi honom utan invändning rätt i detta. Men från och med den stund naturalisten icke längre äger något nytt att komma med, skall hans entusiasm slockna och den stolta konstnärskänslan bytas i det ängsliga krypande för redan fastställda regler, som utmärker efterklangen. Som redan framhållits, talar mycket för, att denna kritiska stund snart är inne. Författarne böra därför akta sig, att icke deras produktion nedsjunker till hantverksmässigt, själlöst efterbildande, till ett skriftställeri, som förtjänar öknamnet: skomakarerealism.

Ganska troligt är, att en idealistisk motström redan håller på att arbeta sig fram som reaktion mot naturalismen. Om så är, varför skulle vi frukta denna strömning? Låt oss tillstå det, mina herrar, vi äro utpräglade idealister allihop. Vi vämjas, då vi se den fete, materialistiske penningekungen, som utsugit hela skaror av arbetare, njuta av de mest sentimentala dikter och känslosamma konstverk. Men det är hans materialism, som harmar oss, och icke hans idealism, ty den är det enda goda, som ännu lever kvar inom honom. Om han och otaliga andra vid sidan av sin idealism burit de lumpnaste egenskaper, skola vi därför bryta staven över idealismen? Partistriderna här i världen urarta så ofta till krig om ord, och benämningen idealist har tyvärr också grumlats av dessa strider. Detsamma har skett med begreppet »det sköna». Plattheten och tomheten uppträdde så ofta under det skönas mask, att själva begreppet det sköna slutligen blev anfallet och förlöjligat. Tidens demokratiska strävanden stöttes även av, att det sköna merendels endast varit ett egoistiskt fåtals egendom. Men om en grym persisk furste bortrövar en vacker flicka och instänger henne i sitt harem, icke skola vi därför fördöma den rövade flickan. Om ägandet av det sköna mot all rimlighet verkligen skulle vara oförenligt med framtidens samhälle, kan detta icke förhindra, att det sköna bereder våra sinnen en stor njutning. Varför då icke tillstå det?

© Mimer bokförlag