Om tankens behov av språket


09/06/2022

Krävs det ett språk för att tänka, och i så fall, hur har tänkandet uppstått? För utan tänkande inget språk, och utan språk inget tänkande. Ett klassiskt hönan eller ägget dilemma…


Svar [från Viktor Rydberg] på ett brev från signaturen G. Z., som frågat å ett sällskaps vägnar, om språk kunde anses oundgängligt nödvändigt för tanken, dagtecknat Göteborg 30 Januari 1881. Publicerat i Varia I, (samlade) Skrifter, 1898.

Om tankens behov av språket

Ett uttömmande svar i ämnet skulle kräva en lång avhandling. En sådan fordrar ni dock icke av mig, utan endast ett uttalande av den åsikt, vartill jag kommit i den av er framställda frågan: »Är det möjligt för en människa att tänka, reflektera över något, utan att hava ett språk, eller åtminstone inom sig äga ord för tankarne, låt vara hon ej kan uttala dem?»
Det är ett gammalt dilemma detta: utan tänkande intet talspråk, ock utan talspråk intet tänkande. Språkvetenskapen stod länge i detta dilemma, men har det numera bakom sig.
För tänkandet i dess elementära form kräves icke abstrakta begrepp i logisk mening. Man kan bilda omdömen och slutledningar dem förutan. Redan djuret urskiljer, förenar och söndrar sina iakttagelser. Därtill kräves omdöme och slutledning. Djuret, likasom barnet, fullgör sina funktioner utan att reflektera över dem eller veta något om deras tillvaro.
Det material djuret – likasom även människan på hennes lägre utvecklingsgrader – använder vid bildandet av sina omdömen och slutledningar, består icke av de logiska klassbegreppen, utan är hämtat omedelbart eller medelbart från sinnenas iakttagelser. Det medelbart sinnliga materialet (minnesbilder) är här vid lag av icke ringa betydelse. En rudimentär begreppsbildning förekommer även hos djuret, sålunda nämligen att det subsumerar föremål, som likna varandra, under ett gemensamt schema eller typus. Djuret har otvivelaktigt allmänbilder eller schemata för alla sådana fall, i vilka enskilda företeelser, t. ex. exemplar av samma art, lämna sammansmälteliga bilder. Den erfarne jakthunden har otvivel­aktigt allmänbilder för människa, träd, jaktbössa, hare, men däremot icke allmänbilder för sådana sammanhöriga fall, som icke låta teckna sig i en schematisk bild. Sådana allmänbilder, ehuru ägande sin grad av abstraktion, äro väl att skilja från de logiska begrepp, som i ett högre utvecklat tänkande intager deras plats. Sin allmänbild av människa bildar hunden från iakttagelser från människoformen, människans specifika lukt, o. s. v.; det logiska begreppet människa bildas på helt annat sätt.
Till dagligt bruk nöjer sig även människan, så långt hon kan det, med allmänbilder eller schemata i stället för begrepp. Först i det abstrakta filosofiska tänkandet ersätter man till fullo de förra med de senare.
Om dessa satser äro alla psykologer enige. Djurets inre liv är oss visserligen öppet endast på analogiens väg. Men detsamma gäller även om den kunskap jag äger om det inre livet hos varje annan människa än hos mig själv. Redan av vad jag här sagt följer, att det gives ett tänkande, ehuru av primär beskaffenhet, utan talspråk – att omdömen och slutledningar äro möjliga, utan att de föreställningar, som i omdömena och slutledningarna förenas eller söndras, äro fixerade i ord.
Ur detta primära tänkande födes talspråket, där nämligen det potentiella måttet av intelligens och de härför nödvändiga eller främjande kroppsliga villkoren förefinnas. Sedan människan vart människa, hava dessa mått och dessa villkor förefunnits hos henne. Hon har fördenskull alltid varit talande. Åtbördsspråk och interjektionsspråk, som finnas även hos djuren, hava hos människan utvecklat sig till ett språk med ord först för sinnliga konkreta föremål och handlingar, samt allmänbilder av den art jag förut påpekat, därefter med ord för allt abstraktare begrepp.
Det elementära tänkandet är således språkets moder. Språket åter är dottern, vid vars hand modern ledes allt djupare in i det abstrakta tänkandets värld. Utan tänkandet intet språk; utan språket intet över sinnesförnimmelserna sig lyftande tänkande.
När barnet födes till världen, känner det naturligtvis icke ett ord av det språk, som talas omkring det. När det efter hand lär sig förstå ord efter ord, sker detta genom omdömes- och slutledningsalster, vilka dess intellektuella natur, dess logiska mekanism, frambringar lika ouppsåtligt och ovillkorligt som dess fysiska natur förrättar sina funktioner. Det ligger i sakens natur, att detta barnets tänkande är i början fullständigt ordfritt, eller ordlöst, därefter ordfattigt även i avseende på sinnliga konkreta föreställningar, samt först småningom kommer till den punkt, då varje i dess omgivning förekommande föremål eller handling uppfattas i association med det till föremålet eller handlingen svarande ordet. Denna association av föremål eller föreställning å ena sidan och ordet å den andra blir med varje dag, varje vaket ögonblick i barnets liv alltmer till vana. Ordet och föreställningen bliva därigenom skenbarligen till ett ända därhän, att ordet står för barnet i begreppets ställe. Så även hos den fullvuxna människa, som icke riktat sin reflexion på skillnaden dem emellan. Skenet, som förleder oss att identifiera föreställning och ord, stärkes ytterligare därigenom, att vi under vanliga förhållanden tänka i ord, förvandlar den inre överläggningen till ett stilla talande, nämligen på det sätt, att vi, utan att utsäga ordet, kopulera det med föreställningen och låta reflexionens gång bestämmas av ordens grammatiska förening i satsen. Det gör t. ex. jag i detta ögonblick, när jag nedskriver dessa rader.
Icke dess mindre känner jag vid detta stilla nedskrivna talande, vad varje människa vid aktgivande på sig själv känner, att tanken ilar icke blott det nedskrivna utan även det tänkta ordet i förväg. I varje stadium av människans liv är och förbliver tänkandet ett och talandet – det öppna eller tysta talandet – ett annat. Tänkandet har, såsom envar kan iakttaga, ett helt annat tempo, än även den snabbaste föreställningsserie, när han ledsagas av uttalade eller icke uttalade ord, kan få. Tänkandet, obundet av ordet, går med ojämförligt större hast, och bildar sina omdömen och slutledningar med en skyndsamhet, som gör, att de mellan premissen och slutsatsen liggande omdömena oftast undgå aktgivandet. När där­emot tänkandet låter binda sig av ordet – vilket särskilt i abstrakta tanke­akter är av nöden – måste icke blott de hjärnorgan fungera, som förmedla begrepps-, omdömes- och slutledningsverksamheten, utan även de, som fungera vid ordens återuppkallande i minnet och deras grammatiska sammanknytning, och detta fördröjer förloppet. Mången torde hava erfarit en kännbar otålighet, då hans tänkande, som vill ila framåt och kanske redan knutit en lång räcka av begreppsförnimmelser, nödgas fälla sina Pegasusvingar och beskedligt gå i lunk framför ordets plog, för att kunna rista intryck i andras sinnen.
Svaret på eder fråga varder således: Det är möjligt att tänka i annan form än de uttalade eller föreställda ordens. Det är möjligt att tänka utan användande eller ens minne av de ord, som motsvara de i tankeakterna förknippade föreställningarna. (Det finnes hjärnsjukdomar, i vilka tankeakterna fortgå oförhindrat, medan orden äro alldeles förgätna.) Ju abstraktare tankeserien är, dess nödvänd­igare blir emellertid tänkandet i den grammatiska formen, ehuru, när ett strängt abstrakt tänkande blivit en färdighet och vana, det kan hända, att tanken även då känner sig obunden av det fördröjande ordet och gör sina kombinationer hastigare än ordminnet hinner fungera.
Å andra sidan är det lika visst, att människan utan ordens tillhjälp aldrig skulle fått klart och bestämt fixerade abstrakta begrepp och aldrig kunnat växa från en undersåte i naturens rike till en medborgare i andens.
Det primära tänkandet har, som nämnt, skapat språket, språket har skapat det högre och på samma gång djupare tänkandet.
Det fägnar mig höra, att i huvudstaden finnas sällskapskretsar, som ställa sådana frågor som dessa under debatt. Jag ber eder framföra till medlemmarne av eder vänkrets min vördsamma hälsning och lyckönskan till fortsatt verksamhet i den avsedda riktningen. Kretsar av detta slag behövdes över allt i vår tid, då många tecken tyda på en hotfull reaktion mot ej blott tidens idéer i allmänhet, utan tidens bästa idéer, mot bålverken för ett återfall i vidskepelse och blind tro.
Närmare upplysningar i ämnet kunna vinnas i Steinthals skrifter och hos Lotze (Mikrokosmus II, 4, 1876).

© Mimer bokförlag