Om den svenska jultraditionen

2019-12-23

God Jul och väl mött 2020! Nedan bjuder vi på ett litet smakprov om det svenska julfirandets ursprung.

Vi har redan i det föregående anmärkt, att eldskulten, såsom en jämförelsevis yngre beståndsdel av vår nordiska hedendom, står i förbin­delse med den från öster införda dyrkan av Balder, ljuset, solen, sommaren. De religiösa bruk som närmast tillhör denna kult, kom på detta sätt i naturligt sammanhang med solvarven, årstidernas växling och årets därav beroende astronomiska indelning. Vi finner ock, att de stora hedniska blotoffren hållits på vissa regelbundna tider, som fick namn av högtider och sammanföll med årsskiftena. De förnämsta bland dessa högtider var således av ålder: vid starbraket eller midvintern, midsommarn och dagjämningstiderna. Jul (nyår), Midsommar, Vårfrudag (Mariæ bebådelsedag) och Mickelsmässa har i enlighet härmed inte blott blivit firade såsom stora kristna fester, utan jämväl fordom och ännu i Wärend varit räppa-dagar, d. v. s. märkelsedagar, ifrån vilka man räknar årets fyra räppar eller trettingar. De lagtima tingen, vilka i forntiden all­tid sammanföll med de stora offren, fick av samma skäl i Wärend ännu för två hundra år sedan namn av Nyars-ting, Valborgamässo-ting och Mickelsmässo-ting.

Vår kristna jul, sådan han firas i Wärend, bibehåller ännu i många enskilda drag spår av sitt ur­sprung från en hednisk högtid. Vi har redan i det föregående talat om jula-tannarna (= jul-blossen) och om jul-bålen på kyrkovallen, vilka, tillika med seden att på julnatten eller julottan fira gudstjänsten vid ljus, otvivelaktigt är en kvarleva efter hedningarnas sed att omkring helgedomen tända nattliga offereldar. Även det i Wärend fordom gängse bruket, att breda kyrkorna med julhalm, är må­hända snarare av hedniskt än av kristet ursprung. Men utom de spår av offentlig kult, vilka på detta sätt i den kristna medeltidskulten ingått, bibehöll även den husliga kult, som vid denna högtid övades i varje gård, ständigt samma ursprungliga karaktär av en hedniskt religiös offerhögtid inomhus. Han är i detta avseende en återbild av sedvänjorna i det gamla Nordens konungahov och gästabudssalar, och hednatidens föreställningssätt skimrar ännu alltjämt fram, under täckelset av de nyare kristliga idéer, som blivit lånade från den fromma medeltiden.

Ibland ännu bibehållna wärendska julseder, finner vi således bruket att på julbordet, vid sidan av julaljuset, ställa en s. k. julahög, av kakor, levar [= avlånga bullar], limpor och bröd av flera slag, bland vilka man alltid överst träffar ett avlångt vörtbröd, som får namn av jula-galten eller jula-kusen. Hur vågat det än kunde synas, tvekar vi inte att i denna fornsed se en erinring av den hedniska offerhögen, med sitt bål, och Frejs-galten å dess topp såsom offerdjur. Hög­tidens hela anordning i övrigt, med julhalm å golvet och julbonader å väggarna av den festligt smyckade stugan, bibehåller likaledes karaktären av ett husligt offergille, vartill man ännu såsom for­dom bereder sig genom tvagning och bad i badstugan. Julbordet, festligt anordnat, med sin ovan i taket såsom en himmel utspända juladuk, och med sin mångfald av gillesmat, varibland alltid förekommer julahösen, eller det kokta svinhuvudet, och julgröten, samt med sin öppna kanna full av julöl, är självt inte annat än ett husligt offer­altar, med offer åt landets och hemmets skyddsgudar. I julgrisen och julahösen möter oss åter den gamle åt Frej helgade galten, som väl i äldsta tider slaktades denna kväll såsom offer, och å vars huvud man i hednatid gjorde sina heliga löften. Julbrasan, som fordom brann mitt på golvet och ännu alltid tänds i varje hus, var det husliga offerbålet, varöver man vid minnesdrickningen bar minnesskålarna. Julpsalmerna, som på julafton alltid uppstäms, är blott en kristnad form av den äldre fromma offersången och gillesvisan, och själva minnesdrickningen, vilken, såsom vi sett, länge bibehöll sig i wärendska folkseden, fortlever ännu i bruket att denna kväll alltid låta julkannan gå runt om­kring laget.

Ett föreställningssätt, som genomgår alla våra äldre hedniska offerbruk och som inte otydligt ännu framskymtar i Wärendsallmogens fromma julseder och folktro, är för övrigt det, att om julen, men förnämligast på själva julkvällen, alla slags hedniska väsen är ute och färdas och att (de, så väl som) de avlidnas andar denna kväll osynligen gästar hos de levande. Det är fördenskull, som man på julafton, under ryggåsen, över dörrarna och flerestädes i huset, uppsätter jula-vippor och jula-kors av halm. Häri ligger ock förklaringen, varför man på denna kväll inte må göra någon kring-gärning, d. v. s. sådan gärning som sker medelst kringvridning, såsom nysta, spinna o. s. v.; ja, inte ens att vingla foder åt boskapen genom att svepa halm omkring höet, vadan fodret bör vara på förhand tillrett, före helgens ingång, som är i skymningen på julafton. Av samma orsak må man denna kväll inte heller göra något buller, såsom hugga, bulta eller ropa; ja, inte ens tala högt, utan blott viska. Det är för döingarnas eller de avlidnas skull, som man vid badning på julafton inte må utsläcka elden eller utsläppa värmen ur badstugan; de döda kommer nämligen denna kväll att bada, innan de besöker sitt gamla hem, för att sedan mötas i kyrkan, där de har ljus upptända och håller gudstjänst. Samma, i grunden hedniska föreställningssätt återfinns under kristnad form, i den gamla folktron, att det är för änglarna som julljuset tänds, som julbordet står dukat natt och dag, och som ölkannan ställs över julnatten öppen på julbordet. Det öl, som sålunda framsätts, heter därför i Wärend ängel-öl, liksom dagen efter trettondedagen, då julen lyktar, ännu får namn av Far-ängladagen, emedan änglarna, som varit på besök, då fara sina färde. Slutligen träffar vi enahanda föreställningssätt i folkseden, att julafton på logen utsätta julgröt (såsom offer) åt tomten; i folktron, att Glo-son ligger under julbordet hos den som vägrar henne offer, och att den, som denna kväll är ute och färdas, löper fara att möta Oden på hans höga gångare o. s. v. Ingen går därför på julafton onödd utur sitt hus (liksom man även på juldagen varken gör eller mottar besök), utan endast den som ämnar gå årsgång, för att efter forntida Wärendssed spana det kommande årets tilldragelser. Men för dennes genom fasta, ensamhet och mörker, förberedda fantasi ter sig än i dag hemska bilder ur he­dendomens natt; han möter på vägen den gullborstade Glo-son, han ser trollen leka under klippan, och för­nimmer i dunkla förebud de ting som komma skall.

Sannolikt går Hyltén-Cavallius allt för långt i sin iver att spåra julfirandets hedniska inflytelser, även om de finns där och har blandats med det kristna.

Ur boken Wärend och wirdarne: