Gustav II Adolfs krigspsalmer


2016-03-21

Förberedelser till slaget vid Lützen

Uti dagningen gjorde alla regementena morgonbön och avsjöngo psalmen Vår Gud är oss en väldig borg. Därpå red konungen igenom leden för att uppmuntra folket. [Här talade kungen till först svenskarna och sedan tyskarna.] Klockan var nu redan över åtta på morgonen, men dimman, i stället för att glesna, blev än tjockare, så att det var alldeles omöjligt för till och med de närmaste trupperna att se varandra och än mera att angripa fienden. Blott då och då hördes Wallensteins kanoner, och rytteriets förposter skärmytslade fram emot graven. För övrigt stodo båda härarna orörliga. Då upptog konungen med egen röst psalmen Gud vare oss nådig och huld och efter dess slut likaledes Förfäras ej, du lilla hop, vilken senare han själv nyligen sammanskrivit. Hela hären instämde i denna sång, varje trupp hörande ur det omgivande töcknet sina osynliga men trofasta kamraters uppmaning till mod och förtröstan på den osynlige men trofaste hjälparen.

Det måste ha varit en mäktig kör, när tjugu tusen man tog i. Anders Fryxell berättar även på ett annat ställe:

Den offentliga gudstjänsten hölls uti aktning. Vanligtvis avsjöngs därvid Luthers egen psalm: Vår Gud är oss en väldig borg, och vid de orden: Frågar du vad namn han bär, Jesus Krist det är, beledsagades svaret av en salva från hela det närvarande artilleriet.

1.
Vår Gud är oss en väldig borg,
Han är vårt vapen trygga;
På Honom i all nöd och sorg
vårt hopp vi vilje bygga.
Mörkrets furste stiger ned,
hotande och vred;
Han rustar sig förvisst
med våld och argan list:
likväl vi oss ej frukte.

2.
Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdde;
Men med oss står den rätte Man,
vi stå, av Honom stödde.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är. [BOOM]
Han är den Herren Gud
som, klädd i segerskrud,
sin tron för evigt grundat.

3.
Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
dock, när ibland oss Herren bor,
platt intet oss förfärar.
Världens furste är ju dömd,
och hans kraft är tömd.
Han på ett huvudhår,
oss skada ej förmår:
Ett ord kan honom fälla.

4.
Guds ord och löfte skall bestå;
vi det i hjärtat bäre.
För himmel, ej för jord vi gå,
till strid och glade äre.
Äre alltid väl till mods,
fast vi våga gods
och ära, liv och allt:
Ske blott som Gud befallt!
Guds rike vi behålle.

Omslag_Fryxell_620


Här den klassiska svenska tolkningen av Gustav Adolfs egen krigspsalm Förfäras ej, du lilla hop, gjord av Johan Olof Wallin:

Förfäras ej, du lilla hop,
Fast fiendernas larm och rop
Från alla sidor skalla!
De fröjdas åt din undergång,
Men deras fröjd ej bliver lång.
Ty låt ej modet falla!

Din sak är Guds: gå i ditt kall
Och i hans hand dig anbefall,
Så räds du ingen fara.
Hans Gideon skall än bli spord,
Som Herrens folk och Herrens ord
Skall manligen försvara.

I Jesu namn vårt hopp är visst,
Att de gudlösas våld och list
Ej oss men sig förstörer.
Till hån och spott de skola bli.
Med oss är Gud, med honom vi:
Och segern oss tillhörer.

”Gustav Adolfs fältpsalm” (1632), psalm 508 i 1937 års psalmbok, texten tolkad på svenska av J. O. Wallin. Länge angavs kungen själv som ensam upphovsman till denna psalm. Det är inte osannolikt. Han behärskade att skriva vers och var musikalisk. Psalmens originalspråk tyska talade och skrev han som ett modersmål. Det är först under senare tid som författareskapet har ifrågasatts. Det rör sig dock om teorier; inga bevis har framlagts. Förslaget, att hovpredikanten Fabricius skulle ha versifierat en prosaversion av kungens hand, förefaller osannolikt när man känner Gustav Adolfs karaktär. Troligare är i så fall att de samverkat. Följande kan läsas om psalmen i Svenskt Biografiskt Lexikons artikel om hovpredikanten Jacob Fabricius: ”En stor diskussion har förts och är måhända ännu ej avslutad rörande F:s förhållande till den psalm, som länge gick under enbart konungens författarnamn: ’Verzage nicht, du Häuflein klein!’, på svenska i översättning av J. O. Wallin: ’Förfäras ej, du lilla hop’. Enligt en sen tradition, vars värde bestreds av Geffcken, har F. diktat psalmen efter anvisning av Gustav Adolf. Kitzig har gjort en större utredning härom 1935, som dock kritiserats av Ahnlund (Hist. tidskr. 1936). Kitzig anser, att tankeinnehållet stammar från konungen, den poetiska utformningen från F. och melodien från fältpredikanten M. Altenburg. Ahnlund avvisar ej helt tanken på F:s författarskap, men anser Kitzigs bevisning på viktiga punkter felaktig. Den senare har 1938 kommit med motkritik, som dock ej ger något egentligt nytt.”

Utdrag ur Tal och skrifter : en biografi

Talochskrifter_omslag_310_2

P. S. Man kan bara beklaga att detta svenska och protestantiska kulturarv numera har tagits bort ur den svenska psalmboken. Det känns nästan som ett hån mot de stackars soldaterna som offrade sina liv vid Lützen den där dagen. Och nu hörs den aldrig mer sjungas av ett tacksamt folk.