Gustav II Adolfs karaktär


2021-05-10

Nedan följer ett utdrag ur boken Tal och skrifter : en biografi, av och om Gustav II Adolf.


Man må undra, om ej det faktum, att han icke föddes som en liten prins, hade en positiv inverkan på Gustav Adolfs tidiga uppfostran och själslivs utveckling. Men nog var han medveten om att han hade fina anor. Han uppvisade från början drag av sturskhet, bestämdhet och mod. Vid ett tillfälle på Nyköpingshus, slottet där han växte upp, blev hans piga uppehållen bärande honom på armen. Den lille utbrast otåligt till den mötande: ”Gack utur vägen, eller vet du icke, att jag är en herre?” Andra tidiga drag var nyfikenhet och rättskänsla. En gång, när en öländsk bonde ville skänka honom en häst, svarade han: ”Jag vill betala Eder hästen.” Han tog fram några dukater som han gav bonden, varpå han sade: ”I kunnen väl behöva penningar.”

Det var ett begåvat barn med gott gry som formades av de stränga men kärleksfulla föräldrarna. Hans moder var den vackra och ståtliga Kristina av Holstein-Gottorp, lika sträng som sin robuste man. Det fanns liksom inget utrymme för veklighet i den uppfostran som skulle förebereda barnet till fältherre och regent; det senare alltså mer eller mindre uppenbart från det att Gustav Adolf var fem år gammal. Hela hovet var hållet i denna anda: det var inget utsvävande epikureiskt hov, ej heller elegant och sofistikerat, i alla fall inte på ytan. Det uppstod heller aldrig någon konflikt i Gustav Adolfs inre mellan det som lärdes ut till honom i sedligt avseende och det han såg omkring sig i den närmaste vuxenvärlden. Han hade i hela sitt liv förmågan att hålla fast vid det han ansåg rätt och riktigt; en grundtrygghet, som gjorde att han svårligen hade kunnat utvecklas till en tyrann.

Gustav Adolfs gode vän och rådgivare Axel Oxenstierna beskriver andan i föräldrahemmet sålunda: ”… alltså var han ock strängt uppfödd och till intet annat än arbete, dygd och mandom hållen. När han begynte att växa till i åren, enkannerligen[86] sedan han det tionde året nått hade, blev han av herr fadren mer och mer tillåten att höra och bivista gemene rådslag, måste alltid vara tillstädes vid sändebuds förhör; och blev honom på sistone av herr fadren pålagt att giva sändebud svar och vänjas således vid höge saker och deras hanterande.”

Den ålder vid vilken Gustav Adolf själv fick börja ta emot officiella sändebud från andra riken, som Oxenstierna nämner, var 13 år. Han samtalade ofta med dem på deras eget språk, eller förstod i varje fall vad de sade; de kom från Tyskland, Holland, Frankrike, Spanien, Italien, England, Skottland, Ryssland, Polen och andra länder. Mest användes förstås latinet, ett språk Gustav Adolf tidigt behärskade ledigt.

I vilket andligt klimat växte Gustav Adolf upp? Det är naturligtvis svårt för oss att på ett djupare plan förstå det, och vi gör oss själva en otjänst om vi inbillar oss att 1600-talets människors känsla för dygd och rätt och gudsfruktan var utanpåverk, i slutändan endast avsedda att leda till makt och rikedom. Historien riskerar då att förvandlas från en berättelse om det förflutnas människor i deras egen tid och under deras villkor till en retroaktiv moralisk process där vi bedömer dem utifrån vår egen tids värderingar eller, ändå värre, förutsättningar.

Religionen spelade redan från början en stor roll i Gustav Adolfs liv, och i hans fall genomsyrade den också hans statsmannakarriär på ett sätt som för få andra. Vi bör ha som utgångspunkt att de uttryck för tro han visar är innerliga och ärliga. Tillvaron för den tidens människor berördes på ett naturligt sätt av religionen, ja hela staten och kungamakten vilade på Guds auktoritet, och religionen fanns med som en grund – vare sig politisk eller moralisk – vid allt beslutsfattande. Detta innebär inte att det var en fråga om någon sorts teokrati; lagarna var sekulära och kyrkan åtskild från staten. Det innebär heller inte att människor uppträdde som helgon eller att alla var gudsfruktiga. Men religionen, protestantismen, var en pelare i det svenska statsbygget. Det predikades vid alla högtidliga tillfällen och man höll morgon- och aftonbön, även i fält. Rikskanslern Axel Oxenstierna inledde varje dag med att läsa Bibeln. Och när Gustav Adolf ger uttryck för sin rädsla för ”papismen”, katolicismen, ofta personifierad av kusinen Sigismund, så är det med omsorg för Sveriges existens som självständig stat. Hans rädsla och motvilja är äkta: skulle Sverige förbli fritt eller tvingas in under påvens ok igen? Låt oss inte glömma att reformationen från början var en frihetsrörelse, ett trots mot auktoritet och dogmatism. Den spirade ur en enskild människas fråga om sitt förhållande till det eviga. På 1600-talet, då resultatet av denna själsliga strid hade spridits i norra Europa och frukterna kunde skördas av människor och samhällen, var detta verk hotat, och Gustav Adolf blev av ödet utvald att ge det skygd.

Med samma allvar såg man på det moraliska och människans dygder. När fadern lämnar över en minnessedel till Gustav Adolf, är det följaktligen råd av stor tyngd, generellt hållna och kretsande mer kring det sedliga än det praktiska, som står skrivna: ”En minnessedel för min son Gustav Adolf, den han i gudsfruktan eftertänka vill och bedja Gud om sin nåd därefter att leva, så förhoppas jag, Gud skall välsigna honom i detta livet och sedan förläna ett evigt liv med Kristus och alla utvalda: Först och främst frukte Gud, hedre fader och moder och bevise sina syskon broderlig benägenhet, älske sin faders trogne tjänare, löne dem efter tillbörlighet, vare misskundsam emot sina undersåtar, straffe det onda och älske det goda och spakfärdiga[87], tro alla väl, dock först läre känna personen, hålle över lag oansett personen, förkränke ingen mans välfångna privilegerier, så vitt de med lagen överens komme, förminske icke sitt fursteliga uppehälle utan med villkor, att de, som det (nämligen gods) bekomma, måge komma ihåg, vadan de det fått hava.” Som vi kommer att se, försöker Gustav Adolf hela sitt liv att efterleva råden från fadern.

Gustav Adolfs undervisning handlade naturligtvis till stor del om krigskonsten, både i praktisk och teoretisk form, och man vinnlade sig här om att han fick de bästa lärarna från olika länder. Men den unge furstens andliga utbildning gavs lika stor vikt. Den som kom att ansvara för hans studier i detta avseende var den rikt begåvade Johan Skytte. Han föddes 1577 som sonen till en köpman i Nyköping. Efter studier vid hemstadens latinskola fortsatte han till ett kollegium i Stockholm. Ett par år senare började han studera vid olika protestantiska skolor i Tyskland. Det var en karriärmässig fördel jämfört med att utbilda sig vid de jesuitkollegium som vid denna tid lockade till sig studenter från protestantiska länder med hjälp av stipendier.

I Tyskland kom han i kontakt med och blev influerad av ramismen, en intellektuell strömning som ville bryta med Aristoteles kunskapsauktoritet och skolastiken. Den var baserad på dialektik, det vill säga på övertygelsen att man med logiskt tänkande kan komma fram till det sanna och rätta, och lade mindre vikt på det empiriska. Den värderade dock de praktiska vetenskaperna högt, till exempel mekaniken och matematiken, och deras nytta för människorna. Samma förutsättning gällde vältaligheten: argument och upplägg i tal och texter kunde utformas med hjälp av logiken, ”allas vår drottning och härskarinna” enligt Skytte. – Sedan tillkom förstås den svåra konsten att skänka texten eller talet den rätta utsmyckningen med ord. För honom var retoriken central i ett lands ledning, och denna inställning kom att prägla Gustav Adolf, som sedermera utvecklades till en stor retoriker. Skytte blev även influerad av humanistiska politiska teorier, i vilka folket beskrevs som en orolig massa som styrs av sina känslor och ständigt måste hindras från träta och uppror. Politiken i sig var ”ett stormigt hav fullt av skär och klippor”, på vilket man måste äga fasthet och dygd för att kunna navigera sig fram. I denna oroliga omgivning var retoriken det viktigaste verktyget för en statsman. Och hade inte den unge Gustav Adolf blivit övertygad av sin lärares teorier, kunde denne bara ha pekat på de skeenden som hade präglat riket från och med Gustav Vasas död. Liksom farfadern hade Gustav Adolf fått ordens och talets gåva. Det är inte troligt att han hade blivit en så framgångsrik regent utan denna fallenhet. Den lärde holländaren Johannes Narssius berättar om ett samtal med kungen, då denne under en timmes tid hade talat ex tempore, oförberedd, på det elegantasta latin, och detta på ett sätt som han aldrig hört någon annan, inte ens förberedd, talare eller professor i Sverige göra. Enligt annat vittnesbörd lär kungen ha kunnat svara talare, lärda män och sändebud tillika på ett sådant sätt att de tvingades antingen tiga eller samtycka.

År 1601 kallades Johan Skytte hem till tjänst hos hertig Karl. För Skytte var det intet tvivel om att försvara den evangeliska läran och han upptog propagandakriget mot katolicismen via tal och skrifter. Trots borgerlig bakgrund blev han småningom en mycket framstående politiker, i sin tid kanske endast överträffad av Axel Oxenstierna.

I en liten skrift, ”En kort undervisning”, den första uppfostringsläran på svenska, framlade Skytte sina föresatser: Fursten skall lära sig sin plikt som regent och ha välvilja till sitt folk. Folket är dock lättroget och lättpåverkbart; därför bör välviljan förenas med vaksamhet. Enligt Skytte skulle barnen lära sig gudsfruktan, bokliga kunskaper och ridderliga kroppsövningar, i den ordningen.

En vanlig dag i prinsens liv som tolvåring kunde innehålla ridning och bollspel, för att därefter följas av läsning i den helige skrift tillsammans med biskopen. Förutom Bibeln studerades förstås bland annat de klassiska romerska och grekiska författarna samt Sveriges historia. (Kungens favoritförfattare blev sedermera den med honom samtida, nederländske Hugo Grotius, ”folkrättens fader”.) Undervisning skedde i teologi, vältalighet och språk, men även i för tiden moderna ämnen som matematik, fysik, geografi och astronomi.

Så varvades det lekamliga med det andliga, det nöjliga med det allvarliga. När han tolv år gammal fick veta att hans farbror Eriks son hade dött i Ryssland, skrev Gustav Adolf i dagboken: ”Gud give honom en fröjdefull uppståndelse! Memento mori!!![88]” Att vi skall dö, var något som han kom ihåg i hela sitt liv och som sysselsatte hans tankar tidigt. En dag, berättar Johan Skytte, påträffade han den annars glade och käcke gossen gråtande. Hur är det fatt? undrade läraren. Ett känslosamt ögonblick hade överväldigat Gustav Adolf: med sprucken röst förklarar han att han oroas över landets svåra belägenhet och den börda han skall få bära vid faderns död.

Gustav Adolf måste ha tyckt om studierna eller i varje fall insett nyttan av dem, eftersom han senare i livet arbetade för skolreformer i Sverige. Han ville ha obligatorisk skola för alla barn ”så snart de 7 år uppfyllt hava, genast och utan undskyllan sätta till en ärlig konst eller hantverk, som är först till skolan, där att läsa och skriva, sedan till räknekonsten, bokhålleriet och redelig köpenskap eller för det tredje till något hantverk och ämbete”. Så långt kom det aldrig, men skolsystemet gjordes om från grunden, och vi fick Sveriges första gymnasium, med undervisning i andra ämnen än enbart teologi och viss undervisning i modersmålet som komplement till latinet.

Karl IX lät som sagt Gustav Adolf hjälpa till mer och mer i styrelsen av riket. Också stod sonen och fadern varandra nära. Hos Gustav Adolf framträdde redan under ynglingaåren drag av faderns och Vasaättens heta blod. I hans allsidiga personlighet trängdes dessa oftast undan av andra mer vinnande drag. Men temperamentet nyttjades också vid tillfällen, och särskilt mot högre personer som hade fallerat i något avseende. Inte ens Oxenstierna och Skytte kom då undan. En diskussion mellan kungen och de båda herrarna år 1622 rörande kopparen från Falu gruva gick så hårt åt ”att rikskanslern var sjuk i två dagar” efteråt. Det danske sändebudet som vittnar om händelsen var nog själv en aning darrig inför Gustav Adolf; han skrev hem: ”Hans Maj:t är hetsig och säger sin mening tvärt och barskt.” Det gällde alltså att hålla sig undan om man hade retat lejonet, för stunden i varje fall. Gjorde man det, kunde man vänta sig att bli förlåten. Han var ofta misskundsam och umgicks naturligt med gemene man utan att förhäva sig. I fält levde han enkelt: ”Ligger konungen på matrosbädd, nöjer sig soldaten med halmkärve”, såsom han själv en gång sade. Kungen ursäktade sitt temperament med att säga: ”Den som ständigt måste dragas med så många olika humörer som jag: med somligas tröghet och andras böjelse för bägaren, borde i gengäld kunna få räkna på en smula överseende med sin häftighet.”

Det skedde framförallt ett slående undantag från denna förlåtande sida, och det var typiskt nog i ett ögonblick av största triumf. Efter den storartade segern vid Breitenfeld hade kungen tågat ned till sydvästra Tyskland. Där hade han inbjudit ett antal tyska furstar till fest i högkvarteret. Det är nu, i denna stund av tillbakalutad belåtenhet över uträttat värv, då den segerrike fältherren skall fira tillsammans med sina bundsförvanter, då garden är nere och han är omgiven av festens stoj och glam, som han tappar fattningen och den unge kammarherren Erik Rålamb får klä skott för en fadäs under uppassningen. Rålamb berättar att kungen befallde att han skulle arresteras, men när han bad om nåd i närvaro av de utländska herrarna miste kungen tålamodet ”och slog Hans Maj:t till mig och slog mig med sin värja över huvudet, så att hon gick i tre stycken”. Därefter gick Rålamb ut till sitt härbärge, men istället för att där invänta arresteringen, rymde han. Man får anta att detta det senare var droppen som fick bägaren att rinna över för kungen. Han förlät aldrig. Först efter Gustav Adolfs död blev familjen Rålamb tagen till nåder, nu på Axel Oxenstiernas initiativ. Han såg att här hade ett straff delats ut som inte stod i förhållande till brottet, och han kände ett ansvar att i sin väns ställe försona det.

Men i stort präglades kungens personlighet av mildhet och försoning. Många landsflyktiga fick under hans styre vända hem igen och barn till faderns fiender upptogs i hans omedelbara närhet; det mest kända exemplet varande de sex bröderna Banér, vilkas far hade avrättats av Karl IX. Detta drag, som i stort verkar ha kommit naturligt för kungen, minskade adelns motstånd och risken för inbördeskrig. Han var också charmig. Ögonvittnesskildringar berättar att han var ”alltid allegro och courageux, liksom han var fri från varje sorg” och att ”alla hans ord falla från en leende mun, det han talar icke tio eller tolv ord utan att skratta.”

Den energiska sidan av lynnet fick under uppväxten utlopp i lekar och äventyr. Det hände en gång, att förväntansfulla åskådare hade samlats för att åse ett tornerspel. Gossar av Sveriges ädlaste ätter skulle förevisa sin färdighet i att tumla hästen och föra vapnen. Skaran red in i rännarbanan och hälsade kungen, rådet och de utländska beskickningarna. Vid ljudet av trumpetsmatter och trummors i takt återkommande virvlar delade den sig därefter i jämnstora grupper, som på givet tecken sammandrabbade, omvärvde varandra i slingrande led, flydde och förföljde, upplöste sig i stridande hopar och samlades på nytt i enad flock inför kungen. Publiken jublade, och de tjusades särskilt av en sjuårig pilt, som mitt i vimlet utmärkte sig tillsammans med sin sex år äldre kusin: ”Då vore hertig Gustav Adolf och hertig Johan tappert ihop, så att lust var att se på.”

Vad skulle man inte ha givit för att få se detta skådespel, nu när vi har historiens facit i hand? Och nog hade deltagarna i den tyska beskickning som fanns på plats kittlats i sin fantasi, om de vetat att den blonde pilten en dag skulle föra Sveriges fana i deras land och hålla deras öde i sina händer.

I vuxen ålder övergick denna äventyrslust i mod och dödsförakt. Ingen annan svensk kung, möjligtvis med undantag av Karl XII, och få överhuvudtaget har utsatt sig för livsfara och trotsat döden så många gånger.

Ett annat karaktärsdrag, som tyder på begåvning och hög kapacitet men också nyfikenhet, omsorg och kanske konstnärsanlag (han var musikalisk, spelade luta och sjöng väl; han skrev både vers och prosa) var hans vilja att vara med överallt. Likt en demonregissör, som har kontroll över allt i sin produktion ned till minsta detalj, ville han, förutom att vara general, ikläda sig rollen som ”kapten, underofficer, ingenjör, artillerist och soldat i ledet”.

*

Vi har här sett några prov och bilder på Gustav Adolfs karaktär. En rikare och fylligare karaktärsteckning kan nås genom att därtill läsa hans tal och skrifter och studera hans liv.

[86] enkannerligen i synnerhet, särskilt

[87] spakfärdig fridsam

[88] Kom ihåg att du skall dö!!!

© Mimer bokförlag, Mikael Mosesson