Eriksvisan : fornsvenskt kväde eller falsarium?


”I Sverige, som av de trenne skandinaviska huvudlanden kanske har minst kvar av fornminnen i skrift, bör man med så mycket större sorgfällighet uppsöka och från förgängelsen bevara det lilla, som kan finnas.”

Så inleder Carl Säve sin utgåva av och avhandling om Eriksvisan (1849, Stockholm).

Han har rätt däri att vi har minst bevarat i skrift, men man undrar hur det hade förhållit sig om inte slottet Tre kronor brunnit 1697, då stora delar av våra skriftliga källor gick upp i lågor (omkring 20 000 böcker och över 1 000 manuskript). I synnerhet undrar man, då Sverige är det land som har överlägset flest runstenar i världen. Och med tanke på att Nordens religiösa centrum låg i Uppsala, vilket även var kopplat till kulturen, som på den tiden var starkt sammanknuten med religionen, nästan oåtskiljbar, så är frågan verkligen befogad: hur mycket är förlorat? En del finns bevarat i den isländska litteraturen, som ingalunda skall betraktas som islands egen, utan som skandinaviens gemensamma. Och vi har Beowulfkvädet, där Sverige spelar en framträdande roll. (Eriksvisan anknyter faktiskt på ett sätt till berättelsen om Beowulf då den också handlar om götar och daner.)

Johannes_MagnusEriksvisan gavs ut första gången av Sveriges sista katolske ärkebiskop Johannes Magnus i hans verk Historia de omnibus Gothorum Sveonum que Regibus (klart 1540, utgivet 1554 i Rom). Den landsflyktige författaren skrev för en europeisk publik, och på latin. Eriksvisan anpassade han till en för denna publik accepterad och bekant form: sapfisk och adonisk vers. Till grund för översättningen, skrev Johannes, låg en svensk sång, som vid denna tid var allbekant i Sverige.

Johannes Magnus_krönika

År 1620 översatte Eric Schroderus ovan nämnda bok till svenska: Swea och Götha Crönika. Då dyker plötsligt det svenska originalet upp. Alltså inte en översättning, utan ursprungsvisan med ett helt annat versmått. (Ursprungsvisan förresten; om det handlar om en folkmelodi, så fanns det nog ett otal olika versioner spridda över landet. Detta skulle förklara eventuella avvikelser mellan de olika versionerna som småningom dyker upp, som vi snart skall få se.) Låt oss börja med att ta en titt på Eriksvisan, först i orginal efter Eric Schroderi text i hans översättning av Johannes Magni Swea och Götha Crönika, Stockholm 1620,  ss. 9 och 10, och sedan i översättning.

In Eiriker fyrsti Kununge war
I Göthalandinu widhu
I bragd uk i hughi sniäller mar /
I Wighi swa uk i fridhi.
Han war uk er fyrst vthi Vätalum ärdi.

Rangum uk ylrum war han läid /
Täim gat han uk aldrighi liuta /
In spakum uk siäwum aldrigh wreid.
Twi mun han uk frägderu niuta
Han war uk er Fyrst uti Wätalum ärdi.

Medhir Laghum styrdin Rikiena sitt /
Sakläusir turfdi äigh qwidha /
Tan gärdi han kärum frälst uk quit /
In rangä gatu äigh bijdha.
Han war uk er Fyrst vthi Wätalum ärdi.

Åigh war vthi Wätalum nåkorn til
Er plughin mundi ta wända:
Götana ginstan Eiriker mild
Togh vthan Kununge vthsändir.
Han war uk er Fyrst vthi Wätalum ärdi.

I Rijkino Eirikz margher war
Er diärffdise Laghum äigh säta /
Twi han uk therfiri ahugha bar /
Tan muni han tingat utälta.
Han war uk er Fyrst vthi Wätalum ärdi.

Swa sendi han teim i Sudhur land /
Er fyrst thäir byriadha bua /
Vk medhir the mäghin sniällan en man
Er teim skulli halda i rua.
Han war uk er Fyrst vthi Wätalum ärdi.

Täir waru teir vndi Haffdingia wald
I marghum wettrum vtändis /
Thes Humlin hin ille uk umilde kall
Teim Dan til Kununge sändir.
Han war uk er Fyrst uthi Wätalum ärdi.

Daner Fädurin allune lijk
Hans dugd han snielt muni nimma /
Åtåf hans namni Danamark fick
Frägd swa uk orhåfwa sinnar.
Han war uk er Fyrst uti Wätalum ärdi.

Täir gatu togh äigh wära frij
Å skatta Götha mannum /
Åigh ädha turdu täir skiffta wigh /
Twi teim war litit åff Landum.
Han war uk er Fyrst uti Wätalum ärdi.

Twi hugsi nu Dana Kunugi wäl
Om thät mun plicht Dana wära /
Medher äwughum rätt uk fultaka skäl
Götha Kunungi skatt ägha gära.
Han war uk er Fyrst uthi Danamull ärdi.

Översättning till nysvenska av Carl Säve från Eric Schroderi text, publicerad 1849 i hans skrift Eriksvisan – ett fornsvenskt kväde.

Men Erik förste konongen var
I Göta-landet det vida;
I bragd och i hug en kloker man
I striden så ock i friden.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.

Vrånge och onde var han led
Han ville ock aldrig dem bruka;
Men vise och stille aldrig vred;
Ty skall han ock ära jämt njuta.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.

Med lagar styrde han riket sitt;
Den saklöse ej tarvade kvida,
Han frälst honom gjorde för tvister och kvitt,
Men vrånge fingo ej bida.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.

Ej var uti Vätalum någon till,
Som plogen månde där vända;
Men Götarne genast Erik så mild,
Dock konung förutan, utsände.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.

I Eriks rike mången var
Som djärvdes lagen ej höra,
Ty han ock åhåga därföre bar
Att dädan honom utköra.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.

Så sände han dem till Söder-land,
Som först de begynde bebygga,
Och med den styrkan kloker en man,
Som skulle hålla dem trygga.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.

Där voro de under hövdingars våld
Så många vintrar i ända,
Tills Humle, den onde och omilde karl,
Dem Dan till konung utsände.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.

Dan, sin fader i allo lik,
Hans dygd han snällt månde lära.
Utav hans namn Dannemark fick
Sitt upphov som också sin ära.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.

De fingo dock ej vara fri,
Men jämt skatta till Göta-männen;
Ej heller tordes de föra krig,
Ty dem var litet av länder.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.

Ty minnas må Dana-konung nu väl
Om Daners plikt det tillhörer,
Med evinnerlig rätt och fullgoda skäl,
Göta-konungen skatt att utgöra.
Han var ock den som forst uti Danamull ärjde.

Att den latinska versionen är en översättning från ett svenskt original (vilket alltså Johannes Magnus hävdat) och inte tvärtom, verkar här bekräftas av att översättaren i den latinska tolkningen har tvingats utelämna åtskilligt från de längre svenska versraderna för att få plats med dikten inom det klassiska, kortare versmåttet. Carl Säve tycker sig dessutom se att just de ställen som är otydliga eller svårtolkade i det svenska originalet har utelämnats av Johannes. (Trots detta hävdar dagens forskare att den svenska versionen är en översättning från latin, vilket kan tyckas märkligt. Då måste man i så fall även förklara varifrån det tillagda innehållet kommer ifrån på ett trovärdigt sätt.)

Två ytterligare uppteckningar av (delar av) Eriksvisan har överlevt till våra dagar. Olof Verelius införde tre av de tio stroferna i sin kommentar till den fornnordiska Hervarar saga år 1672. Han säger sig känna till fler strofer men tar endast med dem som handlar om det han kommenterar. Stroferna är lika men inte identiska med Schroderus’. Här måste man alltså anta att skribenten antingen har haft tillgång till en alternativ, nedskriven version eller själv har nedtecknat en muntlig tradition. Att han kände till Schroderus’ version är solklart, och hade han baserat sig på den hade han säkerligen kommenterat det, men alla sådana hänvisningar saknas.

Den andra uppteckningen finns införd i Scriptores Rerum Svecicar och är hämtad från en av Johan Hadorph år 1690 färdigredigerad upplaga av Den gamla Svenska prosaiska krönikan. Här är endast två strofer införda, vilka stämmer på några bokstäver när med Schroderus’ text. Johan Hadorph anmärker dock något, som i sammanhanget är mycket viktigt, nämligen att denna visa ännu på hans tid sjöngs av allmogen i Västergötland och Dalsland. Västra Götaland! alltså det område där visan torde ha uppstått och varit mest levande, baserat på innehållet.

Både Johannes Magnus och Verelius nämner kvädets mycket höga ålder, och beskrivningen av kung Erik i Mindre och äldsta rimkrönikan förefaller vara en sammanfattning av innehållet i visan, eller hämtad från samma källa eller tradition.

Carl Säve lägger i sin avhandling mycket tankemöda på att utreda från vilken tid ett eventuellt skriftligt original kan härstamma. Men detta torde vara av mindre betydelse för bestämmandet av visans äkthet, för oavsett vilka nedteckningar som funnits är samtliga dessa sannolikt dokumentationer av en folkvisa, vilket också i så fall förklarar de små variationer som finns.

I mitten av 1800-talet förvärvar Kungliga Biblioteket ett exemplar av en dittills okänd översättning av Johannes Magnus’ verk, gjord av Elai Terserus. Den är slutförd hela nio år innan Schroderus’ arbete och innehåller även den en svensk version. Denna version ligger dock närmare 1600-talssvenskan än Schroderus. Den kan vara en översättning av en tidigare nedskriven version (möjligen samma som Schroderus tryckt) eller en nedtecknad ännu levande folkvisa. Den är dock inte heller en översättning från den latinska versionen.

Förutom dessa två översättningar av Johannes Magnus’ storverk finns en som är helt gjord på vers, av Jonas Petri Base från 1586 och tillägnad Gustav Vasas änka Katarina Stenbock. Eriksvisan är däri mer lik en sammandragning av Rimkrönikans ord om kung Erik. Men värt att notera är att inte heller här är det fråga om någon översättning från latin till svenska, utan författaren har förlitat sig på en ”svensk tradition”.

Vidare nämns Eriksvisan 1687 av Carl Lundius i skriften Zamolxis, vartill fjärde strofen anförs nästan ordagrant efter Schroderus, men utan källa. Däremot anges källa när den latinska versionen anförs därefter. Något som också det måste tolkas som att Eriksvisan betraktades som en folklig tradition där upphovsmannen inte behövde uppges.

Schroderus’ version är inte på hans tids språk, men heller inte på den tidens språk då visan rimligtvis kunde ha sitt allra första ursprung. Hans uppteckning är därför rimligtvis en avskrift från en äldre skriftkälla, alternativt har han försökt återskapa kvädet på ett äldre språk men inte lyckats fullt ut.

Angående de olika avvikelser som kvädet uppvisar i de här anförda källorna, så kan det enklast förklaras med att vi faktiskt har att göra med en äkta folkvisa, en traditionell form som kan uppvisa många skiftningar i både innehåll och form utifrån samma grundmaterial.

Man bör här också särskilja själva visans autenticitet och det historiska innehållets. Även om det historiska innehållet inte vore något annat än ett bakgrundseko från den tidigaste skandinaviska historien, så betyder inte det att visans äkthet måste ifrågasättas.

Att visan, om den är äkta, har varit populär bland allmogen kan förstås. Det är en tacksam nidvisa om grannlandet, och den har säkert sjungits på vallar och gillen med glödande håg.

BeowulfTemat med en göte som åker till Danmark och hjälper danerna återfinns också i Beowulfkvädet. Att danerna var ett folkslag som kom från Sverige påstås av goternas historieskrivare Jordanes. Han anser att danerna var framsprungna ur svearnas folkstam och fördrev herulerna från Danmark (Sjaelland). Här är det alltså ett folkslag och inte en kung, som i Eriksvisan, som givit namn år Danmark. Förutom en socken i Uppland med namnet Danmark finns otaliga andra ortsnamn där med sammansättningsledet ”dan-”, såsom Dannemora, Danderyd. Å andra sidan betyder danneman, ”hederlig, redlig man”, så några bestämda slutsatser från detta kan vi inte dra. Man kan också i sammanhanget nämna namnet Jylland = Jutland = Götland.

*

Nu slutar inte historien här. Detta lilla svenska fornkväde eller folkvisa, kunde inte svenskarna ha fått behålla det åtminstone?  Det var den norske historikern P. A. Munch (i ”Om kilderne til Sveriges historie i den forchristelige tid”, 1850) som ansåg sig kunna visa, att Eriksvisans konung Erik hämtats från den s. k. Prosaiska krönikan, och han förlade tiden för visans tillkomst till 1449 eller 1450. Att den Prosaiska krönikan och Eriksvisan lika gärna kan gå tillbaka på en och samma källa eller händelse måste här dock påpekas. Fram på scenen träder sedan den svenske litteraturhistorikern Henrik Schück (1855–1947). Han har med sin skarpa blick och efterföljande analys brutit staven över Eriksvisan (i ”Våra äldsta historiska folkvisor”, i ”Historisk tidskrift” 1891): den är inte äkta, endast ett falsarium, ja rent av en konspiration. Slutledningskedjan måste se ut ungefär så här: 1) Johannes Magnus’ väljer att krydda sin bok med åtskilliga falsarier. 2) Elai Terserus skall sedan 1611 ha hittat på en egen svensk version. 3) Schroderus skall 1620 ha hittat på en egen alternativt försett Terserus’ svenska version med ett ålderdomligt präglat språk. 4) Olof Verelius har 1672 anfört tre strofer från Schroderus’ version men använt annan stavning och delvis innehåll utan att ange källa. 5) Carl Lundius skriver 1687 ned en strof utan källanvisning, nästan men inte helt överensstämmande med Schroderus’ version. 6) Johan Hadorph anför 1690 två strofer, också han med annan stavning än Schroderus, och tillägger dessutom att visan fortfarande sjungs av allmogen i Västergötland och Dalsland. Samtliga konspiratör och lögnare med andra ord.

Dessa på sin tid välrenommerade forskare har alltså alla gjort sig skyldiga till falsarium i den svenska nationalismens namn! Men hade det i så fall inte varit trovärdigare att alla hållit sig till exakt samma version, varpå man kunnat hävda att alla utgått från ett och samma original? Och hade det inte varit enkelt, om man ändå höll på med förfalskning, att syssla med något större och glamorösare än en liten visa?

Idag är det ingen som gör karriär på att hävda äktheten i svensk historia eller kultur och tvivelssjukan breder ut sig. Dock, man kan tvivla, men oftast inte ange rimligt skäl för tvivlet. Och även om man kan ange rimligt skäl, är detta i sig inget bevis för motsatsen. Historieforskare använder här ofta dubbla måttstockar. Metoden verkar fungera som följer: 1) Framkasta, genom att använda naturvetenskapens stränga beviskrav i kombination med humanismens friare resonemang och associationslekar, tvivel över hävdvunna uppfattningar. 2) Framställ sedan en alternativ uppfattning, denna gång utan naturvetenskapens stränga beviskrav men fortfarande med humanismens friare resonemang och associationslekar. Trolleritricket är fullbordat! Det enda som krävdes var den lilla ingrediens som kallas tvivel kryddad med en forskartitel. Det sannas, som Heidenstam skrev, att ”Det historiska är vad var ny professor i historia för fram som en annan synpunkt än hans företrädare.”

Man behöver knappast nämna, att Schücks uppfattning har vunnit allmänt bifall i Forskarsverige.

Att man bör vara försiktig med att förkasta historiska urkunder och traditioner i ett allt för stort källkritiskt nit lär oss dock exemplet av Johannes Bureus’ Konunga- och Hövdingastyrelsen (En nyttigh bok om konnunga styrilse och höfdinga, 1634, omtryckt 1650), som beskriver den medeltida riksordningen och hur och varför kungen skall styra landet. Bureus uppgav sig ha funnit denna i en avskrift i Johan Skyttes bibliotek, men originalet förkom, och under många år ansågs verket vara ett bedrägeri. Men 1867 upptäcktes andra handskriftfragment av samma skrift daterade till 1400-talet (Vadstena-fragmentet i Helsingfors senatsarkiv), och plötsligt var man tvungen att erkänna dess äkthet. Vad man kan lära av det, är att den tvärsäkerhet med vilken våra historiska källor ofta har förkastats inte alltid andas eftertänksamhet och vetenskaplig ödmjukhet.

Mikael Mosesson