Selma Lagerlöf (1858–1940) debuterade 1891 med Gösta Berlings saga. Den vann omedelbart framgång hos publiken medan kritikerkåren förhöll sig kylig. Hon bröt med realismens torrare stil, vilken hon hade försökt att skriva i utan framgång. Formen gränsade till saga, motiven kom från hembygden och tematiken kretsade kring gott och ont och kärlekens kraft. Stilistiskt är hon relativt enkel och har ett modernt språk. Hennes stora styrka är fantasibegåvningen som ledde henne genom en stor och jämn produktion som avstannade först på 1930-talet. Bland hennes verk bör nämnas En herrgårdssägen, Körkarlen, Kejsarn av Portugallien, Jerusalem samt dramatiseringen av Dunungen. Sedan hon 1909 erhållit Nobelpriset återköpte hon herrgården och föräldrahemmet Mårbacka, där hon levde under resten av sitt liv.
Hjalmar Bergman (1883–1931) är en av svensk litteraturs största prosaister och dramatiker, och tillsammans med Selma Lagerlöf dess yppersta fantasibegåvning. Hans diktning har rötter i och utspelar sig ofta i Bergslagsmiljö. Av tiotalisterna var han den främste, och hans omfattande och unika produktion kännetecknas utom fantasien av ingående människokännedom. Det stora genombrottet kom 1919 med romanen Markurells i Wadköping, vilken uppskattades av kritiker tillika publik. De sista fem åren av sitt liv tillbringade Bergman försupen i psykisk och fysisk ohälsa; trots det förmögen till flera storverk. Han avled i Berlin på nyårsdagen 1931.
av Hjalmar Bergman
Detta Prada (f. 1964) bor med sin familj utanför Stockholm. Hon är civilekonom och fil. kand. i psykologi, och har bland annat arbetat med marknadsföring och försäljning i internationella utbildningsföretag.
av Detta Prada