Åsiktsmobben fanns redan på romarnas tid


Ur uppsatsen om Marcus Aurelius i Romerska kejsare i marmor:

Opinionen comme il faut – »comme il faut» var allt vad kejsaren sade och gjorde – hade en förfärlig makt genom den andliga pöbel, som sökte sin trygghet för stunden och sina utsikter för framtiden i att uppträda som hennes kosacker. Den pöbeln svärmade i hovets emottagningsrum och senatorernas salar, på torgen och i portikerna, behärskade samtalstonen och utpekade de misstänkte. Förnams blott skuggan av en mening, som »goda tonen» bannlyst, då gick ett sorl genom kosackleden om fara för samhället och hädelse mot Jupiter. Att det sällan saknades föremål att utpeka är bästa beviset för att tiden ej var genomrutten.

Men kejsaren är dödlig och tronen kan varda ledig, utan att man känner efterträdaren. När sådant inträffar, undergår opinionen comme il faut en hastig förändring. Det slemmiga vidunder, som svällde ut och vidgade sig, tills det hade trängt all heder och ära ut ur det offentliga livet och all ärlighet och allt förtroende ur sällskapskretsarne, det drager sig då helt tyst tillsammans inom minsta möjliga utrymme i den mest fördolda vrån för att obemärkt avvakta nästa lystringsord.

I förgår var Domitianus världens härskare. Var man gick i Rom, triumfbågar med hans namn, stoder av silver och stoder av guld med hans anletsdrag. Man hade icke kunnat få nog av sådana. Det gamla minnesrika romerska torget hade ett knappt utrymme; men opinionen comme il faut hade uträknat och bevisat, att där ändå fanns rum för uppställande av den nödvändigaste och mest berättigade av alla ärevårdar: en bild till häst av Domitianus, en ryttarestod, som i kolossal storlek borde överträffa alla sådana stoder i världen. Och konstverket kom till stånd och avtäcktes under jubel.

Ännu i förgår sken septembersolen på den förgyllda imperatorsbildens panna. Ännu i förgår prisade man kring alla förnämliga middagsbord vid falernen kejsarens vishet, som låtit lagens tunga hand slå ned på de stoiske filosoferna, dessa uppviglare, som med sin målning av omöjliga samfundsideal spritt farliga föreställningar bland folket och med sina rop på dygd och självständighet förvridit unge dårars huvud och förlett dem att beundra mördaren Brutus, dygdekomedianten Cato, frasmakaren Seneca.

Men i går hade något hänt. Domitianus var ej mer. Vem kunde trott det? Själva hovmännen omkring honom… Partenius, hans förtrogne… kanske också kejsarinnan… De måste hava gjort det för att frälsa sig själva undan döden… Nog av: han var mördad och låg i en blodpöl inne i sin sängkammare.

Opinionen comme il faut var i går på morgonen förstummad. Fram emot middagen började hon åter få ljud, men dämpat ljud. Människor, som under åratal burit på ett dolt hat och blivit halvgalna därav, hade, vid underrättelsen om vad som skett, kastat all varsamhet ifrån sig och börjat lägga våldsam hand på Domitianus’ triumfbågar och stoder. Och ingen hindrade dem. Kanske vore det fördenskull rådligast att instämma i jublet över tyrannens död. Men kanske är rådligare att dröja några timmar med glädjeropen.

Senaten har valt Nerva till kejsare. Den gamle Coccejus Nerva, om vilken man gjort den iakttagelse, att han teg, då man i festliga lag gav luft åt sin förtrytelse över de stoiske pratmakarne och pöbelvännerna. Tänk, om stoikerna nu hade utsikter? Man bör vara beredd på en sådan möjlighet. Comme-il-faut-opinionens ledamöter erinra sig, att de litet var hava i sina palatser och villor små vältillästa gömställen för konstsaker, som icke alltid kunna visas. Där befinna sig bland annat byster av Zeno, stoiska filosofiens grundläggare, av Kleantes, Atenodorus och Cato, Kornutus och Musonius Rufus. Fram nu med dem och ställ dem så, att de falla varje besökande i ögonen! Dock, vänta litet! Vad säga gardessoldaterna? Det talas om oro i praetorianlägret. Om soldaterna ha en annan kejsarkandidat, en av samma typ och skola som Domitianus, på förslaget! Bäst att läsa in Zeno och Kornutus omigen. Nu tåga praetorianer i hotfulla skaror till Palatinska kullen. Är Nerva förlorad? Nej, gardisterna hava godkänt senatens val, men med villkor att den soldatvänlige Domitianus’ mördare utlämnas. Dock är man ännu icke säker på att ej ett omslag timar. Innan man tager sitt parti, måste man hava förhört sig hos de ledamöter av comme-il-faut-opinionen, som på samma gång äro de erkänt fegaste, hava det finaste väderkornet och äro de erkänt slugaste, de som aldrig förhasta sig och ej heller försumma rätta ögonblicket.

De hava nu talat. De hava haft munnen full av smädelser och förbannelser mot Domitianus och av fromma tacksägelser till högre makter för att despoten fick sin förtjänta lön. De citera nu med salvelse vackra tänkespråk av Musonius Rufus och upprepa, nästan med tårar i ögonen, den vergilianska versen:

Vem kan, Cato, ditt namn eller ditt, o Kossus, förtiga?

Ställningen är således icke längre tvetydig. Och omslaget i väderleken å samhällets höjder lovar varaktighet, då Nerva utser Ulpius Trajanus till adoptivson och efterträdare, en man, som växt upp bland vapnen och med en trohjärtad soldats emottaglighet lyssnat till stoikernas predikningar om gammalromersk mandom och hängivenhet för det allmänna bästa. Hädanefter, och så länge denna väderlek räcker, är det således comme il faut att hålla sig obesmittad av epikureismen, som hitintills haft »goda tonen» för sig; att stämpla njutningsläran som ovärdig människan och vådlig för samhället, att utpeka dess anhängare som liderlingar och ateister, som ej må stiga in i ett hus comme il faut, att skicka sina söner till Zenos lärjungars skolor och att aldrig hava ord nog av beundran för det stoiska idealet, för mannen, som säger den ilskne tyrannen sanningen och står lugn, när världens pelare svikta.

Vad är comme il faut i Sverige idag? Och har det möjligtvis något att göra med den uppkomna politiska situationen?