Rydberg tar sig an tiggeriet


I denna lilla text, som skrevs efter hemkomsten från Rom 1874, ger Viktor Rydberg sin syn på tiggeriplågan som ännu fortgick i Rom, påhejad av det katolska prästerskapet som använde tiggarna för att döva sina samveten och göra ”goda gärningar”. Detta prästerskap motsvaras i Sverige i dag förvisso av de flesta representanter för Svenska kyrkan (som alltså har glömt den klassiska protestantiska och lutherska hållningen till tiggeri, som var negativ) och andra som vill ”döva sina samveten och göra goda gärningar”, men vill de egentligen hjälpa, och vill alla tiggare bli hjälpta? Kanske behöver de en vänlig men mycket bestämd spark i baken i stället?

Tiggarne i Rom

Den förste romare jag mötte, då jag på min första dag i Rom steg ut ur »Albergo Nazionales» pelarprydda vestibul, var en tolf års gosse, klädd i sliten hatt och ett klädesstycke af oviss färg, draperadt som kappa. Jag frågade honom efter en gata. Han å sin sida frågade hvad klockan var, och när jag upplyste honom därom, sade han: »al vestro servizio! jag har tid att följa er». Och han följde mig ett långt stycke och lämnade mig ej, förrän han öfvertygat sig, att jag stod framför den sökta husnummern. Jag trodde mig böra visa honom min tacksamhet med en liten gåfva, men kan ej beskrifva den på en gång höfliga och stolta åtbörd, hvarmed han, utan att se på den framräckta penningen, tillbakavisade honom, hvarefter han med ett välljudande addio lyfte sin hatt till afsked och, kastande högra fliken af sin kappa öfver vänstra axeln, aflägsnade sig, draperad som en antik stod.

Öfvertygad, som jag varit, att vid första steget på en romersk gata omringas af tiggare, kände jag mig gladt öfverraskad af detta möte. Jag tyckte mig i den stolte gossen ha sett en ättling af de gamle kviriterna, som fordom bodde på Roms kullar, och ett godt förebud om de nya släkten, som skola uppväxa där under det fria och framåtsträfvande Italiens färger.

Det dröjde emellertid icke länge, innan jag fick göra bekantskap med medlemmar af Roms tiggande brödraskap. Desse hafva en genom öfning underbart uppdrifven förmåga att bland främlingar igenkänna dem, som äro »gröne», och det tar verkligen sin tid, innan en dylik grön person hunnit mogna till förhärdelse mot de konster, hvarmed de förstå att aflocka honom hans skatt till deras lättja. Under de första dagarne röres man djupt af deras sorgset bedjande: »Jag dör af hunger», hvilket ljuder så trovärdigt, äfven när det kommer från ungdomar med kinder, feta och blomstrande som barockens kyrkoänglars, och jag ordentligt skämdes å mina i Rom hemmahörande landsmäns vägnar, när jag märkte, att de kunde gå förbi en sådan arm like utan att hvarken se eller höra honom. Efter några dagars förlopp börja emellertid starka tvifvelsmål vakna om den hotande hungersnöden, och man känner sig mer och mer otillgänglig för den tragiska sidan af tiggarkonsten. Värre är att värja sig mot den glada genren, mot de tiggare, som förstå att med den morgonfriskaste och fryntligaste uppsyn hälsa sitt buon giorno och framräcka handen på ett sätt, som om de i gengåfva af en kopparslant vore i stånd att tillförsäkra oss ett helt år af molnfria dagar och muntert lynne. De äro och förblifva nästan oemotståndlige. Man märker för öfrigt vissa skeden i främlingens förhållande till tiggarskrået. Först ger han utan vidare och ger till alla. Därefter ger han till några och tror sig kunna afspisa de andra med ett kort nej. Men detta är ett fruktansvärdt misstag. Äfven det sträfvaste och mest afgörande nej är för den romerske tiggaren ingenting annat än ett tillkännagifvande, att man vill dagtinga, och ett löfte, att man skall gifva med sig, om han är ihärdig. Ett sådant nej piggar upp honom till de otroligaste ansträngningar, han följer dig gata upp och gata ned, och du skall vara en man med fasta grundsatser, om du icke till slut tycker, att han ej bör hafva mödat sig så mycket för ingenting. Det tredje skedet är den obrottsliga tystnadens. Men icke heller den är ett ofelbart skyddsmedel. Ty det kan hända, att du i ögat eller minen har något som talar; detta något kan vara harmset, bistert, argt, något, som svär vid underjordens floder, att du aldrig skall gifva med dig — lika godt: tiggaren uppfattar det som en inbjudning till meningsbyte om saken, och han följer dig. Det fjärde skedet är den vandrande stodens. Du ser icke tiggaren, du hör honom icke, han finnes icke inom kretsen för din iakttagelseförmåga. Detta hjälper i någon mån. Ändtligen hinner du det femte skedet: signeriets. Ditt vänliga värdfolk underrättar dig, att det finns ett visst tecken, som verkar med trolsk makt på äfven den mest efterhängsne inom skrået. Tecknet är detta: du kröker högra armen, så att handen kommer i jämnhöjd med axeln, utsträcker pekfingret och långfingret och beskrifver med handen vid pass åttondedelen af en cirkels omkrets. Teckenspråket har uti Italien hunnit hög utveckling, och man kan därmed uttrycka mycket, hvarför talspråket saknar ord; men aldrig hade jag väntat, att det nu skildrade kunde äga en så omotståndligt afgörande vältalighet. När helst jag gjorde det, gaf tiggaren ögonblickligt sin sak förlorad. Det vanliga löftet, att jag för en soldo skulle slippa skärseldens plågor, förstummades på hans läppar, hans ansikte uttryckte fullständig hopplöshet, och han vände sig bort för att söka rof på annat håll.

Roms nuvarande stadsstyrelse gör mycket för att hämma, om ej utrota tiggeriet, och detta, ehuru ännu ett plågoris, är på långt när icke så svårt som förr. De oförskämdaste och farligaste inom skrået, de som stodo på gränsen till röfvarhandtverket och hade sitt älsklingstillhåll i stadens östligare delar, där de i synnerhet anhöllo ensamma fruntimmer med sitt hotande: »jag dör af hunger», äro bortsopade af den nya polisen; den siste eller mest kände af det släktet, hvilken länge lyckats dölja sig för ordningsmakten, greps, medan jag var i Rom, och denna händelse omtalades som en glad nyhet i stadens alla tidningar. Roms tiggare hafva alla skäl att med prästerna förbanna den dag, då italienarne intågade i Rom. Också tillhöra de den klerikala meningsflocken, och de: viva Pio Nono! som man finner klottrade här och där på murarne, äro utan tvifvel till största delen hjärteutgjutelser af de skrifkunnige bland denna ohyra. Det mäktigaste hindret för tiggeriets hämmande är det medhåll detsamma röner från prästerna. De klerikala bladen grufva sig dagligen öfver den gudlösa italienska regeringens försök att stoppa denna »källa för utöfvande af kristlig misskundsamhet»; de skämmas icke för att ogilla, att man nu söker uppfostra den fattiga klassens barn till arbetsamhet och känsla af mänsklig värdighet; de skryta med att monsignore X. eller Y., som tillhöra kyrkans furstar, äro »gode vänner och bekante» med »den hederlige tiggaren» Z. och framhålla detta som drag af kristlig jämlikhet; kyrkorna få ännu i dag tjänstgöra som fristäder för efterhängsne bettlare, och barn, som skolka från folkskolan, uppmuntras i de kvarvarande klostren med mat och dryck för sin lättja. Under århundraden har tiggarväsendet varit systematiskt omhuldadt af präststyrelsen. Det var ett historiskt rön, att när helst näringsid uppblomstrat i staden och en förmögen borgarklass, ett burget arbetarestånd utvecklat sig, då började i Rom, likasom uti Italiens andra städer, en republikansk ande röra på sig och kraf uppstå på borgerlig själfstyrelse, kraf som stundom uppträdde med sådan styrka, att påfven tyckte det tryggast draga till en annan marknad. Man fann det därför bättre öfverensstämma med kyrkans fördelar att hafva ett romerskt folk, deladt i de tre klasserna: präster, prinsar och tiggare, ty Roms egenskap af den kristna världens hufvudstad kunde alltid sätta det i stånd att lefva utan arbete. Under sådana förhållanden, och då den nya ordningen, endast några få år gammal, måste kämpa med ett ondt, som har århundradens rötter, må man ej undra öfver, att Rom ännu öfverflödar af tiggare, men väl däröfver, att där finnas fattiga människor i mängd, som blygas för detta näringsfång och älska att arbeta.

Spara

Spara

Spara

Spara